Igår satte lilleman en sockerbit - en jävla sockerbit som han tog i smyg - i halsen. Esa fick upp den men när man känner den iskalla paniken som övertar allt - då inser man hur lite livet vore värt att levas utan någon man älskar mer än livet. Den jag inte skulle kunna leva utan.
Anton har satt i halsen några gånger förut också mer eller mindre, och jag blir lika skärrad i flera dagar efteråt.
Och naturligtvis så fortsätter man ångest tankarna "tänk om ..." Och den ångesten - ångesten man känner när man tänker tänk om - den är iskall och skoningslös. Den smular sönder psyket tills det bara är små dammkorn kvar av förståndet och man är bara vill skrika NU ÄR JAG REDO FÖR PSYKET, GE MIG NÅT LUGNANDE, HJÄLP MIG JAG ORKAR INTE !!!
Ungefär så känns det. Lindrigt sagt.
Jag försöker tränga bort "tänk om" tankarna efter en sån här gång. Men jag är mamma - och det är lättare sagt än gjort.
Att vara orolig tillhör föräldraskapet. Men ... Ja, vad ska jag säga. Fyfan för såna här gånger.
Jag älskar Anton och Linnea mer än allt och alla, mer än livet. Så jag hoppas att ni mina småtroll är rädd om mitt lilla mamma hjärta - eftersom det är Ni som har det i era händer!
Sabina Olsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar